Cookala Kay-Em-Aye "Winston"

Färgen är vit med grå, grävlingsfärgade (Blaireau), blekgula eller varggrå tecken på huvud, öron och vid svansroten, några fläckar på kroppen är också tillåtet. Pälsen har tjock underull med ganska långa täckhår. Rastypiskt och som alltid skall finnas är de dubbla sporrarna på bakbenen. Det typiska pyrenéeruttrycket kommer av den eleganta huvudformen med sitt svarta pigment och de mandelformade mörka ögonen, med den milda lite drömmande blicken.

Pyrenéerhunden besitter än idag alla de instinkter och egenskaper en god herdehund skulle ha. Den är stark, frisk, har stabil mentalitet med mycket goda nerver, den är självständig och besitter ett stort tålamod, speciellt emot barn. Den är vid hemmet mycket vaksam och alert, vaktinstinkten är alltså stor, men den vaktar genom sin närvaro och sin förmåga att utvärdera eventuella faror, ej genom aggressivitet. Den har ett stort revirtänkande, vilket kan innebära svårigheter att ha hunden lös. Då pyrenéerhunden är en självständig hund, med mycket egen vilja, krävs det en del arbete för att få den dit man vill, man bör vara utrustad med stort tålamod och vara lite tolerant i vissa lägen. För att få bättre kontakt med sin hund och för att lära den grunderna i lydnad kan man gå på någon hundkurs, gärna från det att valpen är liten så den på ett naturligt sätt lär sig umgås med andra hundar och dess ägare.
 
Under puberteten, vid ca 1-1,5 år, är de ofta lite extra tålamodsprövande och testar gärna var gränserna går. Då gäller det att visa den vilka regler som gäller och vänligt men bestämt tala om vem som bestämmer hemma. När man kommit över dessa trösklar har man en trogen, familjekär kompis i förhoppningsvis 10-12 år.

Pyrenéerhunden kräver både motion och aktivering, men inte på samma krävande nivå som t ex brukshundar. De tycker om långa promenader och fri motion i skog och mark, somliga tycker även om cykelmotion några km ett par gånger i veckan, pulkadragning vintertid brukar också uppskattas. Valpar skall ej belastas med någon form av motion förrän efter ett års ålder, för dem gäller att i korta intervaller få röra sig fritt i skog och mark i egen takt, koppelträning skall ske mycket korta stunder, men ökas successivt ju äldre valpen blir.

För att vara en storvuxen ras förekommer höftledsfel och andra ärftliga defekter förhållandevis lite, men som valpköpare bör man alltid förvissa sig om att det är sunda och friska hundar som använts i avel.